Jag fick detta mejlet för bara någon dag sedan och jag frågade tjejen om jag fick publicera detta vilket jag fick! Jag satt med glädjetårar i ögonen samtidigt som jag läste ord för ord och sedan blev jag så stolt över både mig själv och över tjejen som skrev mejlet. Jag blev stolt över mig själv för att jag kan få andra att må bra, liksom kan knappt fatta att JAG kan få andra människor att öppna sina ögon och se sig själv på ett annat sätt än de gjort tidigare, att jag faktiskt hjälper människor, både de som är yngre än mig men även de som faktiskt är äldre. Sedan blev jag stolt över henne för att hon tagit in det jag skrivit, hon har insett hennes värde och hur jäkla fin och perfekt hon är på sitt eget unika sätt. Här är mejlet iallafall:

Hej Malin!
Jag hittade till dig på något vänster och har nu läst igenom större delen av din blogg. Och jag måste börja med att säga att du är så jävla grym! Jag föddes också med fel på min vänstra hand (jag har 5 fingrar men dom små som en barnhand) och mitt pekfinger på höger hand är kortare än resten av fingrarna och jag har nog aldrig riktigt kunnat stå för det eller gillat det.

Jag är 26 år gammal och insåg idag att det här gör oss unika. Vi är båda fina, snygga tjejer med så mycket bra egenskaper och vad betyder då det att vi föddes lite annorlunda. Du är grym och jag ska tänka på dig hädan efter när jag känner mig osäker Kram!
 

Detta är en skola för er som behöver en spark i röven för att komma i rätt balans i livet,
Detta är taget från mina egna kunskaper efter olika psykologer i 5 år, terapiböcker, människor o annat som fått mig att må bra o som fått mig att hitta mig själv. Det känns bra att må bra, o de lär ni märka!

Här är ett meddelande från en tjej på facebook som skrev och bad om min hjälp, jag har redan svarat henne där men jag delar med mig här så att jag kanske kan hjälpa någon annan också.
”De va såhär att jag har gillat en kille i snart ett år, och igår så kunde han träffas, så vi gick liksom hem till mig och satt i min säng med en data och helt plötsligt så började han att hålla om mig och de ledde till att vi strulade. Och efter fyra timmar i min säng med massa mys så skulle han hem och då kysste han mig och sa: Hejdå jag älskar dig. Men senare på kvällen på facebook så skrev han: Jag har tyvär inga känslor för dig. Så Vet inte vad jag ska ta mig till, ärr skit ledsen!”

Mitt svar:
Men isåfall, så är han ingenting att ha. Jag vet att det är jättesvårt men den som får dig att gråta är inte värd dina tårar. Ett år är länge att tycka om någon, men hur bra kille är han om han gör såhär? Antingen så går du vidare, eller så gråter du över honom och låter han förstöra ännu mer. Han har redan bevisat vad han går för, och även om han ”ändrar sig” så måste du erkänna för dig själv att du inte kommer kunna lita på honom nästa gång han säger att han älskar dig. Och visst du tycker om honom och har gjort länge, men tur du fick reda på nu hur han faktiskt är. Och vem ska få behandla dig så? Ingen! Så ryck upp dig, eller ligg och gråt och låt livet segla förbi pga en kille som behandlade dig ILLA. Kram!

Detta är en skola för er som behöver en spark i röven för att komma i rätt balans i livet,
Detta är taget från mina egna kunskaper efter olika psykologer i 5 år, terapiböcker, människor o annat som fått mig att må bra o som fått mig att hitta mig själv. Det känns bra att må bra, o de lär ni märka!

Att ställa sig upp på scen, eller att stå framför en grupp och hålla tal, redovisning eller liknande det är inte en självklarhet för alla.
Visst är det kul att få människor att lyssna eller att kunna underhålla folk, men som sagt är det inte en självklarhet för alla.
Finns det nåt bra tips som gör att det kan kännas enklare att stå framför massa folk?

Jag vet några tips, första kanske är lite töntig men som faktiskt fungerar…

Jag läste om en kille en gång. Han tyckte det var jobbigt att snacka inför publik och vara så iaktagen.. Han gav ett tips där han skrev att han låtsades att alla i publiken var bajskorvar. Tänk er själva.. Ni står där framför massa människor och är jättenervösa.
Dessutom.. Sen kan du säga till alla att det gick SKITbra.
Så tänker ni er in i detta:

När du ska stå upp och prata inför andra, så känner du dig kanske nervös. Men du känne rdig inte nervös när du pratar med folk du tycker om och som finns i ditt hjärta. Du är aldrig nervös när du pratar med din pappa kanske? Spelar ingen roll om du föreställer dig människor som lever eller som tyvärr gått bort, här spelar bara din trygghet roll:

Ibland hjälper det att känna ”aah vafan jag gör detta nu sen är de skitsamma bara jag får det gjort”. Men ändå känner man lite ”vad ska alla klasskompisar (eller de andra som sitter där) säga efteråt? SKIT I DEM! Låtsas att du inte känner dem, utan att du gör detta bara för att ”få det avklarat”:

Jag har kommit på en sån sjukt bra idé när det gäller ”en väg till ett bättre liv” eller vad man ska säga. Jag tror att många känner igen sig i detta jag nu ska förklara.

När jag vaknar upp vissa dagar så är jag sjukt glad och lycklig, saker som jag gör går bra och ja, allt flyter liksom på. Sen uppkommer något problem om tex skolan, att jag inte förstår vissa uppgifter, eller att jag inte alls förstår andra saker, min tröja kanske går sönder eller annat ”litet” problem som just då känns som att det är hela världen! När såna saker händer mej, typ som nu när det är jättemycket krångel med min skola just nu, då känns det som att hela min värld rasar samman. När saker händer så vill jag ge upp utan att hitta lösningar, speciellt om det är många olika saker som händer. Känner någon igen sig? Att bara för det händer saker som är röriga eller saker som blir jobbiga så känns det som att hela världen rasat samman?

Jag har kommit på en rackarns bra idé när det gäller detta.
1. Skriv upp ALLT som du just nu tycker är ett problem
2. Lämna plats för några rader mellan varje problem
3. Skriv upp hur du kan lösa detta, ett problem i taget. 

Oftast när det blir såhär, så rör man ihop alla problemen och allt blir bara soppa. Och nu snackar jag inte om en god tomatsoppa, utan om en skitjobbig jädra kaos-soppa. När du sedan kollar på alla problemen i de olika punkterna så kommer du kunna andas ut och nästan skratta, för kollar man på alla problemen en och en då ser man lösningar. Men när vi dock rör ihop alla problemen och det blir kaos i skallen det är då vi inte ser någon lösning på nåt. Just nu är det som saker med min skola, jag vet inte hur lång utbildningen är längre, jag kanske kommer behöva byta skola, och jag vet inte hur det blir med CSN med studiebidrag. Såhär ser min problemsida ut: