Förra veckan skrev jag om kommenterar jag får där det står att jag borde ta mitt liv. Andra kommentarer jag ofta får, eller ”anonyma mejl”, är om hur äcklig och missbildad min hand är..

Ja jag föddes med att min hand inte ser ut som alla andras. När jag föddes hade jag inga fingrar alls på min vänsterhand men efter sju operationer sedan min födsel så har jag nästan halva fingrar iallafall vilket för att jag kan göra det mesta, precis som ni kan! Jag kan också skriva på tagenterna men inte sitter jag och klankar ner på er och kallar er missbildade för det?! Jag kan inte hjälpa att jag föddes såhär, och ända fram tills för kanske två år sedan mådde jag verkligen skit över min hand men nu har jag lärt mig acceptera den för den är en del av mig själv och man ska älska sig själv och vara stolt över den man är annars blir livet svårt. Accepterar man inte sig själv så kan man inte acceptera eller älska andra heller. 

Jag kanske fattas ”hela fingrar” men ska jag vara ärlig så saknar jag hellre fingrar än hjärnceller, empati för andra människor eller ett hjärta av kärlek. Som vissa av er verkar göra.

Jag brukar ju svara på era frågor i kommentarsfältet, oftast, men när det blir samma frågor väldigt ofta så tänkte jag att det blir enklast att svara i ett inlägg så det kommer jag göra, slänga in fem frågor lite då och då som jag fått senaste tiden =) Så fråga på i mejl eller kommentarer, jag ser allt och svarar på ett eller annat sätt..

1. Hur får du såna fina lockar i håret? Vilken locktång använder du?
Tråkigt svar nu kanske.. men jag använder ingen locktång. I have magic fingers.. hehe. Nej men jag lockar faktiskt håret med hjälp av min plattång. Jag kanske kanske kan visa er nån gång i ett inlägg med bilder eller en video? Hade ni velat det? För det är busenkelt!

2. Är du intresserad av någon nu? Träffar du någon kille som fångat ditt intresse?
Haha kaaaaaaaaaaaaaaaaaaaanske……………………………………………………..

3. Vart köper du dina lösögonfransar?
Om det är akut och jag måste ha tag i dem samma dag köper jag de oftast på Lindex men annars beställer jag från internet, Kimstore.se och jag kommer skriva ett inlägg om det i veckan för ni spammar med frågor om mina fransar. Kul att ni gillar dem! =)

4. Hur personlig är du i din blogg? Vad skriver du inte om?
Jag skulle tippa på att jag skriver ungefär 50-60% av mitt liv i bloggen, så det är ju långt ifrån allt. Jag är rätt öppen om mina tankar och känslor, vad jag gör osv om det mesta men sen finns det även det som jag inte alls tycker är lämpligt för en offentlig blogg. Tex kan det vara matvanor, vissa känslor och tankar, om jag träffar någon, bråkar med vänner eller familj osv. Jag är ung och gör dumma och galna saker precis som många andra i min ålder men det är sånt som jag verkligen INTE kan skriva om här. Jag måste tänka ett steg längre när jag bloggar om vissa saker. Men ni får ta del av rätt mycket iallafall. Sen skriver jag ju inte om mitt sexliv heller, visst kan de bli lite sexskämt och saker som är sexrelaterade men jag skulle inte kunna bli personlig när det gäller sex för även om det är kul att snacka om så är det rätt privat och stannar mellan mig och den som det handlar om (och några tjejkompisar ibland haha)

5. Saknar du ditt ex Emil? Eller Sebastian? Jag har följt med i din blogg i över ett år nu och du har inte skrivit så mycket om tankarna och känslorna sen de tog slut mellan er.
Denna frågan kommer upp så sjukt ofta och jag fattar inte varför eftersom det är det förflutna, det är liksom mina EX. Det är flera månader sen jag gjorde slut med Emil och nej jag saknar honom verkligen inte, jag tänker inte ens på honom längre. Jag är glad för att det tog slut, mer än så vill jag inte skriva för det är inte rättvist att jag ”hänger ut honom” här på min blogg för tusentals personer, oavsett vad som hände.
Vad gäller Sebastian så saknar jag inte honom heller, vi hade det väl helt OK men det finns alltid en eller flera orsaker till att det tar slut i förhållanden! Nu tillhör det som sagt mitt förflutna och det finns en anledning till varför det finns där och inte i min framtid.
Jag blickar framåt nu, man måste kyssa många grodor för att finna sin prins.. Tänk på det allihop.

Jag börjar bli riktigt jävla trött på vissa av er som kommenterar ”snälla ta självmord” ”dö din pantade idiot” ”jag ber dig, DÖ!”
Varför skulle jag ta livet av mig? Vad hade fått er att må bättre om jag dog och ni fick se en kista där jag låg i? Att ni slipper se mig mer? Jag har en enklare lösning för er som inte vill se mig istället för att jag ska ta mitt liv, SLUTA KOLLA PÅ MIN BLOGG! Om ni hellre vill se mig död så tycker jag inte ni borde klicka er in här, men jag blir glad när ni gör det för jag tjänar pengar även på er som hatar mig. Hur känns det att jag säger så? Jag tjänar pengar på ER. Ert jävla hat och dåliga uppförande ger mig pengar.

Ni som hängt med en längre tid i min blogg vet om att för fem år sedan försökte jag ta mitt liv. Jag ville inte leva då, jag hamnade på sjukhus och det var så nära att jag hade tagit mitt sista andetag på denna jorden. Det var riktigt jävla nära att ni som faktiskt vill se mig i dendära kistan fick göra det också. Men nu har jag inga sådana tankar, jag vill leva och de tankarna kommer inte ändras för att ni sitter och ber mig att ta mitt liv. Jag har så mycket jag vill göra i mitt liv, så många som jag älskar och vill dela livet med så varför skulle jag ge upp det pga människor som er?

Jag förstår inte hur man kan vilja se någon annan dö. Själv har jag förlorat en mycket nära vän som drunkat, och en expojkvän som tagit sitt liv. Aldrig att jag skulle göra samma sak och ge mina nära och kära den smärtan att förlora någon. Därför kan ni sluta sitta och skriva sådana sjuka saker här på min blogg, ingen är anonym på nätet bara så ni vet det. Varför kan vi inte sprida positiv energi och glädje? Att kränka, mobba och skriva nedvärderande saker känns så jävla 2010 tycker ni inte det? Jag blir mörkrädd för såna som er, jag tar inte åt mig (varför skulle jag ta åt mig av folk jag inte känner?) men jag känner mig rädd för vart världen håller på att bli. Om ni mår så dåligt att ni måste skriva skit till andra så sök hjälp istället, för ni kommer inte må bättre av att hålla på som ni gör nu. Eller gör ni det?
Fortsätt isåfall, gör så jag tjänar pengar på er, jag ska med glädje skänka några tankar till er när jag sitter där utomlands med en drink i handen som NI BETALAR FÖR, sen får vi se om några år vem som lyckats bäst i livet. Ni som sitter och ber andra människor att ta självmord, eller vi andra som sprider glädje och positiv energi både till oss själva och andra…

Dessutom, när man får såna kommentarer så förklarar det mer hur personerna är som skriver så än om hur jag är.

Imorse hände det igen, jag fick ett krampanfall. Fast denna gången vet jag inte om jag krampade. Jag vet inte alls vad som är fel på mig och det vet ju inte läkarna heller.. Jag vill berätta för er vad som hände imorse, kanske någon av er känner igen sig och kan hjälpa mig att svara på vad det är som är fel?

Sabina vaknade av att jag hade panik, jag grät och var helt borta (nej jag var inte full eller påverkad). Mina ögon bara stirrade upp i taket och var jättestora. Jag visste inte vem jag var, jag visste inte ens vem Sabina var. Hon ringde min mamma som sa till henne att hålla om mig och försöka lugna mig. Stackars Sabina gjorde allt för att hålla sig själv lugn, och försöka få mig att ”vakna till”. Efter ett tag frågade jag om jag hade en mamma.. Ja jag var verkligen helt borta och på riktigt så visste jag inte vem jag själv var, vad jag hette eller vart jag befann mig. Jag minns att jag sa till Sabina att ”jag vet nog vem du är egentligen men just nu vet jag ingenting”.

Sen vaknade jag till mer, och ”kom tillbaka till livet” liksom, och då visste jag allt. Vad jag hette, vem Sabina var, vad vi hade gjort igår osv. Detta har hänt förut, många gånger senaste tiden men efter en sånhär händelse har jag börjat krampa som i ett epilepsianfall men det gjorde jag inte imorse. Läkarna vet inte vad detta är, jag har gjort alla möjliga tester, röntgat huvudet osv men ingenting har visats och inga svar kan ges på vad som är fel på mig eller varför detta händer. De har bara skrivit ut en medicin, helt utan att ens veta om jag kan ta den, det står varningar på den att man absolut inte får ta den om man har/haft problem med ångest för då kan det bli mycket värre. Som ni vet har jag haft en grov problematik med just min ångest men jag vill inte få fler sånahär anfall, det är jobbigt både för mig och för den eller de som får ta hand om mig för de känner inte alls igen mig när det händer. Jag är tacksam över att det inte var ett ”stort” anfall denna gången för då hade jag inte suttit här nu, då hade jag legat på sjukhuset och kanske fortfarande varit helt borta som de andra gångerna. Då har jag inte blivit mig själv på två veckor, mitt minne har försämrats och jag har varit så förvirrad lång tid efteråt.

Nu ger jag denna medicin en chans tills jag ska träffa en neurologläkare igen om tre veckor. Önskar jag kunde få hjälp snabbare för detta har tagit ett halvår nu, och mitt första anfall var för fem år sedan då jag tog en rejäl överdos men ingen hjälp har jag kunnat få pga ingen vet vad det beror på. Det hemska är inte att detta händer, det hemska är att inte veta vad som är felet på mig och vad som utlöser dessa anfallen. Om jag hade jag fått en diagnos och rätt behandling hade jag kunnat acceptera det men att inte veta…. Jag är så rädd för att somna vissa kvällar pga jag inte vet vad som händer nästa morgon när jag vaknar upp. Jag får bara anfall på morgnarna. Idag, 1 maj, så börjar jag min medicinering och hoppas på det bästa. Jag vill kunna leva ett normalt liv, inte i rädsla på att jag kanske en dag inte kommer vakna upp alls pga min hjärna fått för mycket stryk av detta.

 

Hörreni.. Ha inte bråttom när det gäller kärleken!! Skaffa inte förhållande ”bara för att” eller för att ni inte vill vara ensamma. Det kommer en tid för alla, en tid då det dyker upp någon som vi kommer vilja göra allt för och som kommer vilja göra allt för oss också. Vi är UNGA och det är nu vi ska passa på att leva. (såklart finns det ni som hittat den rätta redan och jag är glad för er skull!)

Jag har varit en typiskt förhållande-tjej i flera år, jag hade min seriösa första pojkvän som 14åring. Sen dess har jag ärligt talat inte varit singel mer än i kanske tre-fyra månader i streck. Rätt galet ändå.. Jag har tyckt det är en dålig sak att vara singel vilket det verkligen inte är! Det bästa förhållandet man kan ha är det med sig själv. Jag har träffat väldigt många killar det ska jag inte neka, men jag har också alltid känt att jag inte vill vara ensam utan att jag vill ha förhållande.. Tills nu. Sen mitt senaste förhållande tog slut för snart 3 månader sedan så tycker jag det är så skönt att få vara ”själv”, egentligen är jag inte själv eftersom jag har mina vänner, både tjej och killkompisar och jag har alltid människor runt omkring mig, men just när det gäller förhållande så är det skönt att få vara singel! Dessutom brukar det vara så att jag blivit singel på vinterhalvåret och då känns det bara värre att vara singel och ”ensam när det är mörkt och kallt”, jag tror många känner så faktiskt, så nu när det börjar gå mot vår och sommar så kan jag pusta ut och känna mig så lycklig även fast jag inte har någon pojkvän. Jag tror det är dax för mig att vara utan ”kärlek” ett tag. Jag gör vad jag vill, hur jag vill och när jag vill. Ingen kan hindra mig. Vill jag kolla på en tjejfilm så gör jag det. Vill jag prata med mina killkompisar så gör jag det, och vill jag resa någonstans ja då gör jag det. Jag kan tillochmed sitta och fisa samtidigt som jag vräker i mig någon mat som JAG fått bestämma.

Dessutom tröttnar jag så lätt på vissa killar. Eller okej, vissa killar kan jag verkligen aldrig tröttna på (tro mig, det finns faktiskt en sådan i mitt liv haha men jag kommer verkligen inte prata om honom här i bloggen!!) men jag vill vara försiktig med för jag orkar inte fler förhållanden där jag eller killen blir behandlad illa. Det tog ett tag att komma på fötter igen sedan mitt senaste förhållande och det är inte konstigt när man älskat varandra men nu känner jag hur jag bara dansar igenom livet med lyckan och mig själv i fokus (och såklart min fina omgivning). Vissa dagar känns jobbiga men då fokuserar jag på det bra jag har i mitt liv och inser att det är så värt att lägga min energi på positiva saker och människor istället.

Im young, wild and free och det kommer jag vilja vara tills jag hittar någon som det känns helt rätt med, han kanske dyker upp om flera år eller står utanför min port imorgon och friar (okej om han gör det kommer jag bli rädd och säkert skalla honom) men det jag har kommit fram till är att jag vill inte dela mitt liv med någon som jag tycker det känns bra att leva med, jag vill leva med en kille som jag inte klarar att leva mitt liv utan.