Måste varna er, jag är inte hög när jag skriver denna texten. Kanske verkar så hehe Jag har en rätt ovanlig dröm. Jag vill ha en giraff, jag älskar giraffer. De är så himla coola! Mitt rum ligger på andra våningen så jag har tänkt ut att jag kan köpa en giraff och ha den nedanför mitt fönster så når den upp till mitt fönster med huvudet så kan jag mata den, pussa den och åka ner på marken genom att slingra mig nerför halsen på giraffen. 

Inatt drömde jag att jag fick klappa en giraff, och pussa på den. Den pussade mig också och den var så mysig. Ja detta låter väl knas för er men jag vaknade med värsta leendet på läpparna alltså. Jag har aldrig sett en giraff på riktigt men vill gärna göra det. När jag var i Kalifornien så åkte alla förutom jag till San Diego på ett safari, jag följde inte med och jag ångrar det nu för där var giraffer har jag fått se på bilder.. Vet inte varför jag gillar dom så mycket men jag gör verkligen det, om jag nånsin får en giraff ska jag döpa den till Manfred tror jag, eller Bertil. Jag gillar även flodhästar för de är urballa men högst upp på listan är nog ändå giraffer!

Godmorgon sweethearts! Håller på att fixa mig lite snabbt nu så blir ett kort inlägg med några kort (vittsigt sagt)
Igår efter besöket hos min mormor så åkte jag till Daniels grav, åh vad glad jag blev när jag kom dit för det var så fint där med nya blommor osv. Jag lämnade ett litet kort, en blomma och ett ljus. Kan inte förstå att det gått så lång tid sen han försvann, känns som om det var igår men samtidigt som om det var flera hundra år sedan som jag såg honom sist.

Jag vet, random kort kanske för er som inte förstår, men det med grisarna var en rolig sak mellan mig och Daniel och jag skrattar än idag bara jag tänker på det och det kan jag tänka mig att Daniel också gör från himlen. Så om det regnar idag är det bara han som skrattar så att han gråter uppe från himlen.

Det är den 22 april idag ju, och för fyra år sedan hände en hemsk sak.

Jag tänkte berätta lite om Daniel, som inte lever längre. Jag har inte pratat om honom på ett tag även fast jag tänker på honom nästan dagligen.
Vi träffades 2007 på nyårsafton, jag hade precis blivit singel så jag var där med några tjejkompisar. När jag fick syn på honom tyckte jag han var väldigt söt. Den kvällen umgicks jag med honom hela kvällen och den natten. Han höll om mig när vi kollade på raketerna, vi skrattade och pratade och myste. Han var verkligen inte som någon jag hade träffat förut. Min ena kompis blev väldigt full och medvetslös så jag fick ringa ambulansen som skulle komma och hämta min kompis. Efter en kvart tänkte vi att ambulansen kanske inte hittade dit vi var, så jag och Daniel gick för att möta den. Det var iskallt den natten, så jag fick låna hans tröja. En vän ringde mig och sa att ambulansen hade kommit, så vi sprang tillbaka till stället där festen var. Jag följde med i ambulansen och vi kysstes och sa hejdå.
Jag och min kompis fick stanna på sjukhuset, jag kände mig också lite konstig och av någon anledning hade jag och hon blivit lätt drogade? Jag minns inte hur, men så var det. Vi mådde bättre dagen efter så då fick vi åka hem.

Dagarna gick, jag tänkte på Daniel. Vi hade inte ens bytat nummer så jag antog att vi aldrig mer skulle se varandra. En dag i skolan hade vi haft prov, min mobiltelefon ringde men jag svarade inte (typiskt mig att aldrig svara på nummer jag inte känner igen) men något sa i mitt huvud att jag skulle ringa upp, så det gjorde jag, Jag och en kompis smet in på toaletten och jag ringde upp med världens mest kaxiga attityd. 
- Hej
- Hej de är Malin, du hade ringt? 
- Malin?! Heeeej!!
- Vem fan är du?
- Men det är ju Daniel..? Från nyår..?
- DANIEL?!! ååååh!

Ja, jag blev skitglad. Han berättade att han knappt hade nån mobiltelefon som han kunde smsa från, så vi började snacka på msn istället. Jag blev så glad när vi pratade, han brydde sig verkligen om mig och jag började bry mig om honom mer än om nån annan. Vi började träffas, aldrig hemma hos mig, men hos honom. Ofta. Han bodde hos sin mormor och morfar och de var så mysigt. Ibland hade jag med mig nån vän dit, men oftats var det bara han och jag. Daniel och jag. Han var så bra att prata med, vi pratade om så mycket. Sånt jag inte sagt till någon annan. Han hade även ett kramdjur som hans mormor hade sytt till honom när han var liten. Alltid när jag sov hos honom så sov jag med den med, det var en röd hund och vi brukade skoja om att den hade ”röda hund”. Han sa att jag fick den, men jag svarade att jag ville den skulle bo hos honom så att jag kunde hälsa på den istället.

Månaderna gick, vi träffades från januari till mars ungefär, 3 månader. Vi sa aldrig att vi var tillsammans, men vi båda räknade det som det. Han hade festat en gång med massa tjejer och jag var inte svartsjuk på den tiden men jag minns att han var jätteledsen för att han hade varit just på den festen. Ju mer vi pratade och träffades ju starkade blev känslorna. orden ”jag älskar dig” kom rätt tidigt, men det kändes så bra att säga det till honom och få orden tillbaka av honom. I mars vet jag inte riktigt vad som hände.. Jag tror vi började tjaffsa för nånting och jag började festa och träffa andra, han också. Det var som om vi gled isär liksom. Jag glömde inte honom, och han glömde inte mig det vet jag. För han skaffade en ny tjej direkt när vi hade slutat ses, hon var jättesöt tyckte jag men en dag ringde hon mig och kallade mig hora, att jag skulle lämna Daniel ifred osv.. Och jag hade inte försökt prata med honom sen han skaffade tjej eftersom jag tänkte att dom två inte vill att jag ska komma imellan. Så jag antar att Daniel saknade mig, och sa till sin tjej att jag inte kunde låta honom vara fastän det kanske var tvärtom. Jag ångrar idag att jag slutade prata med honom, men det förstår ni säkert.

Under denna tiden började jag må fruktansvärt dåligt. Jag blev riktigt deprimerad utav olika anledningar, så en natt tog jag en överdos. 138 sömntabletter. Mamma skjutsade mig till akuten och jag minns ingenting utav detta.. Jag klarade mig, och fick åka hem efter ett tag. När jag hade varit hemma nån dag fick jag ett krampanfall som jag inte heller minns nåt av men det blev akuten igen. De trodde jag hade fått epilepsi pga överdosen som hade satt spår i huvudet. När jag och mamma var hemma så fick jag ett sms. 
Jag fick det oförglömliga beskedet av min vän, hon skrev att Daniel var död. Att folk sa det, för ingen kunde få tag på honom. Jag slängde ner min telefon och bara stod och tittade rakt ut.. Daniel, vara död? Nej. Aldrig. Jag blev arg för jag orkade inte att folk skulle skämta med mig på det sättet när jag mådde som jag gjorde redan. Men det var sant. Daniel var död. Jag ringde hem till hans mormor där han bodde och hon bara grät. Då förstod jag allvaret och sanningen. Under tiden jag låg på sjukhus hade jag lagt sig framför ett tåg. Nu är det exakt ett år sen men jag minns min känsla. Den vackra människan jag för bara några veckor sedan hade fått ligga bredvid, skrattat med och kyssts med hade lagt sig framför ett tåg.

Begravningen kom och jag åkte såklart dit. Jag kan med handen på mitt hjärta säga att jag aldrig nånsin gråtit så mycket som då. Jag grät konstant i flera timmar, sedan fortsatte jag gråta då och då. När Daniels bror kom in i kyrkan då brast mitt hjärta, det kändes som om hela jag gick sönder. De var så lika! Jag ville springa fram och säga ”hej Daniel!! kolla vad dumma alla är här, de tror att du ligger i en kista där framme men här är du ju!!” Daniel hade lite mörkare hår bara eftersom han färgade det. Jag trodde det var Daniel, jag var säker. Min vän satt och höll i min hand, hon hade känt Daniel längre än vad jag gjort. Ingenting har nånsin gjort så ont som den begravningen. Killen jag älskade låg i kistan framför oss andra, oss som älskade honom. Hans fina ögon, hans skratt låg i den kistan.

Efter detta så har jag varit hemma hos honom där han bodde hos sin mormor och morfar ett par gånger, nu är det ett tag sen sist. Förut var det väldigt ofta, och de första gångerna grät jag så mycket av att vara där. Jag bara grät och grät. Allt påminde om honom. Var var han? Jag satt i soffan, han skulle ju sitta där han också. Var han på toaletten bara? Nej, han var borta och skulle aldrig mer komma tillbaka.
Dendär hunden jag skrev om lite längre upp som jag fick utav honom men som jag sa skulle vara kvar hos honom, hans mormor hade ju sytt den och jag hade berättat för henne om den. Så hon reste sig upp och kom tillbaka med den, ”denna ska du ha Malin” sa hon. Då grät jag bara ännu mer. 
Det jag tror att de flesta känner efter att någon närastående tagit sitt liv, det är nog känslan av tanken ”kunde jag stoppat det?” och ”det var mitt fel”.
Jag har trott hur länge som helst att det var mitt fel, hade jag behandlat honom lika bra som från början och inte lämnat honom så hade han ännu levt, för han var lycklig när han träffade mig. Hans vänner sa det till mig, att de verkligen såg hans lycka och glädje när han pratade om mig. En del säger att det hade med hans nya umgängeskrets att göra, familjen, droger osv. Jag vill inte spektulera i det för jag vet att det inte är någons fel att Daniel valde att ta sitt liv. Ingen kunde ha stoppat honom när han hade bestämt sig, inte ens jag. 

Det spelar ingen roll hur många år det går utan honom för jag kommer alltid minnas honom. Minnas honom som den killen som inte var rädd för att visa kärlek, omtanke och som älskade att skratta (även i såna stunder då man inte skulle skratta). Förut kunde jag inte ens höra hans namn utan att brista ut i gråt, nu kan jag tänka tillbaka på de fina minnen och stunder han gav mig och så många andra. Han gav mitt liv en helt ny mening, han visade att om vi inte får leva med honom så kan vi leva för honom.  Han är borta från världen men inte från mig, han finns i mitt hjärta av både kärleken och saknaden. Det värsta av allt, det är att inte längre kunna få en Daniel-kram.
Han visade att man ska ta vara på livet och på varandra för en dag kan det vara för sent.

Idag är det 4 år sedan en väldigt speciell person för mig valde att ta sitt liv. Kommer aldrig sluta tänka på honom och de stunderna jag fick som hans flickvän. Kommer heller aldrig klandra honom för det han gjorde, jag älskar honom för mycket för att kunna vara arg.
Daniel jag hoppas du har det jättebra där uppe bland molnen. Ägnar mina tankar till dig och alla nära och kära extra mycket idag. På tisdag kommer jag till din grav och tänder ett ljus. Håll koll på oss däruppefrån, för du är en äkta ängel. Vila i frid älskade Daniel Löv!
Bild på min tatuering som symboliserar just Daniel, han hette Löv i efternamn. Kramdjuret är en hund han sov med sedan han var liten, jag fick den av honom.

Och till er alla andra, ta vara på varandra. En dag kan det vara försent. <3

Idag är det.. långfredag, fett ballt med långa dagar.
Idag tycker jag om.. flodhästar, giraffer och glass. Precis som alla andra dagar.
Idag har jag.. inte mens.
Idag borde jag.. inse att även om det heter långfredag är dagen lika lång som alla andra dagar.
Idag tycker jag.. att jordgubbarna som legat på en tallrik hela natten på mitt rum smakade apa.

Dagens värsta känsla.. var att vakna.
Dagens bästa händelse.. var att jag faktiskt orkade gå upp ur sängen innan klockan 10.
Dagens panik.. När min kompis skickade ett sms och skrev att han var utanför mig och hade åkt ända hit för att lämna ett påskägg, jag trodde inte honom. Han är sur nu och jag vet fortfarande inte om han skojade….
Dagens hiss.. vetifan. Har inte åkt hiss idag.
Dagens diss.. är såklart det pissiga vädret. Så det borde vara dagens piss istället.
 

Idag är jag nöjd med.. att jag tänkt städa mitt rum hela dagen
Idag är jag missnöjd med.. alltså.. jag skrev att jag TÄNKT städa men.. jag gjorde det inte. Men tanken räknas ju.

Idag saknar jag.. Borde skriva min pojkvän. Men saknar faktiskt USA mer.. och min kaffelatte i soporna.
Idag avskyr jag.. låten jag lyssnar på just nu, men jag orkar inte byta.
Idag älskar jag.. inte alls, har ingen att älska med, så inget älskande idag inte.
Idag just nu ska jag.. Färga håret!!!