alla pratar men ingen säger nånting | Miixx- hon utan fingrar men med massa glädje

Miixx- hon utan fingrar men med massa glädje

Annons

alla pratar men ingen säger nånting

dagbok

Vem bär ansvaret över svartsjukan och tilliten i ett förhållande egentligen? Är det ens partners uppgift att se till att man känner sig så pass trygg i förhållandet att inte svartsjukan uppstår, eller är det ens egen skyldighet att bara släppa alla rädslor och lita fullt ut? Jag tycker att det är bådas ansvar lika mycket. Såklart båda två. MEN.. Låt säga att partnern ljugit om småsaker och svikit lite då och då, är det då plötsligt lika självklart att man fortfarande ska lita på sin partner och tänka att “äsch, han/hon älskar mig så pass mycket att otrohet aldrig skulle existera”? Eller är det ens partners ansvar att se till att man faktiskt kan känna tillit igen? Varför pratar ingen öppet om detta? Är det verkligen så “fult och smutsigt” att vara svartsjuk även om det finns grundliggande orsaker? Egentligen är jag personligen ingen svartsjuk person för jag ger alla personer en ärlig chans tills jag upptäcker att personen bevisar motsatsen. Men när motsatsen är bevisad, kanske inte pga otrohet eller av riktigt feta lögner, men ändå pga smålögner och småsvek, hur ska man då kunna öppna sin tillit igen? Det är då svartsjukan kommer. Det är då man vaknar upp från drömmen om att man hittat en person som aldrig skulle vara oärlig om nånting. Vems ansvar är det då helt plötsligt? Är det fortfarande ens eget ansvar att tänka att “för min partner så finns bara jag, bara för att han/hon varit oärlig om vissa saker så betyder det inte att han/hon kommer vara oärlig om trohet”? Eller är det ens partners ansvar att bevisa att “okej, jag var oärlig men jag ska bevisa att min partner kan lita på mig”? Och även om parnern verkligen försöker bevisa motsatsen, hur ska man ändå kunna lita på honom/henne? Har personen en gång varit falsk och man har gått på det, hur ska man då veta nästa gång ens partner är falsk, om det nu skulle hända igen? För både omedvetet och medvetet så finns den rädslan där om det redan en gång hänt. 

Det sägs att tillit är precis som en spegel, för om den en gång blivit krossad så är det omöjligt att laga igen. Och det sägs också att man ska gå efter sin magkänsla, men om magkänslan säger olika saker då? Om man får dendär klumpen i magen av precis allt? Det sägs även att alla förtjänar en andra chans, men vad händer med den tredje chansen? Och slutligen.. Det sägs att en viss grad svartsjuka är ett bevis på att man älskar personen på riktigt, fast det finns skillnad på gullig svartsjuka och sjuklig svartsjuka. Men det sägs så himla mycket, fast samtidigt är det ingen som talar om den riktiga verkligheten som vi faktiskt lever i. Där vi blir sårade, där vi går på lögner, ljuger själva och där man först går runt i en trygghet i ett förhållande men sen helt plötsligt upptäcker att personen varit oärlig och därmed får svårt att lita på. Nejdå, fuck reality och lev som i en film. Det sägs även att nånstans går gränsen. Men exakt vart den gränsen går är det heller aldrig någon som talar om. Bara att gränsen finns. Men det känns som att gränsen flyttar sig eftersom man varje gång tänker att “nästa gång det händer gör jag nånting åt det”. Vad händer förresten efter gränsen? Tar det slut där? Eller det är då den tredje chansen kommer in? Och vems ansvar är det egentligen att återfinna tilliten när den är borta? Är det ens möjligt? Så många frågor men med ett enda svar: vi är bara människor. Sårbara människor med rädslan av att bli lämnade, svikna och sårade. Hela bunten. Vissa döljer det bara bättre. Men vi alla känner igen det, även fast ingen pratar om det. Det sägs så mycket, men egentligen sägs det ingenting alls, som om alla pratar men ingen säger nånting.

XOXO

Untitled

Please say me that you gonna be here for me.

Kommentarer

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
Annons
stats