Efter regn kommer solsken | Miixx- hon utan fingrar men med massa glädje

Miixx- hon utan fingrar men med massa glädje

Annons

Efter regn kommer solsken

Eftersom jag ska sitta på ett tåg nu i flera timmar så betyder det att jag har tid att tänka och känna efter hur jag faktiskt mår nu. Senaste veckorna har jag haft så fullt upp (på ett positivt sätt!) att jag liksom inte hunnit känna efter hur jag mår just nu, men jag tänkte dela med mig..

Idag är det 8 veckor sedan exakt sen mitt liv gick från toppen till botten genom bara ett telefonsamtal på några sekunder. Som ni vet var jag ju gravid, jag var tillsammans med en kille jag verkligen trodde på, som jag var så kär i och som verkligen var allting för mig. Det fanns ingenting som jag inte skulle gjort för honom.. Tyvärr kände inte han likadant, och istället för att berätta det direkt så fick jag leva i en lögn, vilket gjorde allting ännu värre när det tog slut. Den vardagen jag trodde var äkta och lycklig där jag även väntade en bebis, den vardagen var tydligen inte på riktigt. Jag var ensam om dem känslorna.. Hursomhelst, det tog slut. Jag tvingades att ta beslutet snabbt ifall jag skulle behålla barnet eller inte, men eftersom jag inte ville ha med pappan till barnet att göra och jag dessutom ville kunna ge mitt barn en uppväxt med båda föräldrarna och inte genomgå graviditeten ensam utan pappan så valde jag att göra abort. Det är den värsta smärtan jag varit med om, men jag tog mig igenom det och efterhand som min kärlek till dendär killen försvann så växte det till enorm avsky.

Angående aborten så ångrar jag den pga jag så gärna ville ha bebisen, jag hann fästa mig vid den (jag gjorde abort i tredje månaden), det känns superjobbigt att tänka att jag just nu kunde varit i femte månaden och att jag faktiskt tog bort nånting som var en del av mig. Men sen är det nånting inom mig som ändå säger att detta var rätt, och när jag så småningom träffar rätt kille så kommer jag inse det då, att det var värt att vänta och att det skulle komma bättre tillfälle.
Och påtal om killar… Jag är absolut inte KÄR i någon, jag har inte känslor för någon kille. Jag pratar och träffar killar såklart, som alla andra gör i min ålder och som är singlar. I’m free to go så att säga, jag gör det jag känner för och tänker att jag bara lever en gång. Men att dejta någon seriöst, eller att bli kär, de vet jag inte om jag är redo för. Visst, dyker den “rätte” upp så kan jag kanske inte hindra det, men just nu känns det inte som att det kommer att ske. Jag är blockerad för såna känslor. Jag har alltid sagt att det finns nån för alla, nån som är menad för en, det är bara det att jag tror att min såkallade prins har blivit påkörd och dött eller nånting så han finns inte längre. Jag har inte blivit rädd för kärlek, men jag kan väl säga som så att jag inte ens vill tänka på den. Den får komma när den kommer, “när den rätte dyker upp så säger hjärtat till, och då får hjärnan säga vad den vill” typ. Visst tänker jag på mitt ex ibland, men inte på honom som person utan på sakerna vi gjorde tillsammans. Vi hade verkligen sjukt kul under vår tid tillsammans och vi gjorde många saker, så det är väl sånt man kommer att bära med sig antar jag. Men om jag saknar honom? I början gjorde jag, men sen gjorde jag allt för att komma över honom och jag lyckades väldigt snabbt med det. Jag är sån, jag vägrar låta en person påverka mig negativt en längre tid just pga livet är för kort helt enkelt. Sen började jag hata honom, så fort någon sa hans namn fick jag knipa ihop min näve för att inte slå nånting. Men nu, nu känner jag ingenting. Absolut ingenting. Att hata är bara jobbigt och det tar sån enorm energi från en, och om någon sårat mig, då är ju inte ens den personen värd att påverka mig mer alls. Alla människor har begränsat med energi, och då gäller det att välja vad vi ska göra med den energin, negativ energi väger mer än positiv och då är det väl ändå värt att lägga energi på såna som är värda det och får en att känna sig lycklig?

Och påtal om personer som får mig att känna mig lycklig. Just nu har jag såna underbara personer i mitt liv att jag hade önskat det skulle förbli såhär.. Under dessa 8 veckorna så har jag fått kontakt och träffat nya människor som är helt otroliga.. Och de är även såna jag snackat med förut men som jag nu fått bättre kontakt med och dessutom kunnat träffa. De är såna som gör att jag vägrar tappa tron på mänskligheten, för det finns faktiskt bra personer också.. Sen att det finns en person som kan reta gallfeber på mig är en annan femma, men de är kanske sån den personen är haha.. Ni vet när man ena dagen känner sig glad över att känna en person, men dagen efter önskar att ni aldrig hade träffats ens? Sån är han..

Det som fick mig peppad till att skriva detta inlägget var faktiskt pga en bloggläsare. Ni var många som visade kärlek och stöttade mig när jag hade de extremt jobbigt för 8 veckor sen, men de är just en tjej jag minns extra mycket. Hon skrev att hon hade varit tillsammans med en kille ett par år och helt plötsligt ringde han och gjorde slut, som en blixt från en klar himmel. Hon blev så chockad. Så skrev hon exakt denna meningen till mig “hade någon sagt till mig för 7 veckor sen att man kunde må såhär bra så hade jag aldrig trott dem”, och det är den meningen jag tänkt på mycket, speciellt i början. Den tjejen gav mig verkligen hopp, och hon hade så rätt. Det kändes omöjligt i början, men nu mår jag bättre än på länge. Väldigt länge. Jag skulle tillochmed kunna säga att jag mår bättre nu än vad jag gjorde med honom, det låter kanske konstigt, men nu efterhand så ser man bristerna som man inte såg då. Såna brister som egentligen finns i alla förhållanden.. Visst är det skönt att veta att man har någon, att det finns någon som tänker på en hela tiden och som älskar en. Men jag har folk runtomkring mig nu som älskar mig för den jag är, som skulle kunna göra allt för mig och som jag skulle kunna göra allt för. Och just nu i detta ögonblicket så sitter kanske min framtida kärlek nånstans i världen och tänker på mig? Det är det som är det magiska och läskiga med framtiden, att man aldrig kan veta. Jag menar, hade någon sagt till mig för 8 veckor och 1 dag sen hur mitt liv skulle se ut nu och vilka personer jag skulle träffa eller ha kontakt med, eller vad jag faktiskt skulle ha gjort nu, så hade jag nog bara stått och gapat…

En annan sak jag lärt mig de senaste veckorna är att jag inte tar skit. Jag stänger hellre av mina känslor då, och nej de är kanske inte bra att göra det men jag tycker de är skönt att tänka “whatever” och ha dendär “i don’t care”-attityden ibland, och den får jag oavsett om jag vill eller inte. De är som om min hjärna sätter mig i den positionen ibland för att försvara mig. Sen har jag även kommit fram till att jag kommer verkligen behandla andra som dem behandlar mig, fast kanske mer. Visar nån mig kärlek och respekt så får dem det tillbaka från mig, men behandlar man mig illa, ignorerar, snackar skit eller bara är ett jävla as så kommer jag göra detsamma.. Jag tänker inte vara den som jämt frågar om man ska ses, hur det är, osv. Livet är för kort för att lägga sin energi på människor som tar en för givet. Man ska våga ta för sig, våga ta risker. Hur vet man annars vad man kan vinna om man aldrig vågar chansa? Och oavsett vad som händer eller hur kasst man mår så blir det alltid bättre nån gång. Det kan inte regna föralltid, för solen kommer alltid fram någon gång och då ser man att den lyser på ett annat sätt än tidigare, man känner sig starkare. För det som fan inte dödar en, det stärker.

PS. Jag borde få priset för längsta blogginlägget.

20141105-131219.jpg

Kommentarer

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Fanny Sahlin

    Stay strong säger jag bara! Det kommer en dag då det inte känns mer än rätt..den dagen..det är den dagen ett helt nytt liv börjar. Din tid kommer 🙂 Fortsätt vara stark!

Annons
stats