ett mail om handikappet | Miixx- hon utan fingrar men med massa glädje

Miixx- hon utan fingrar men med massa glädje

Annons

ett mail om handikappet

Jag fick nyligen ett mail från en kvinna som föddes med samma handikapp som ja gjorde, nämligen utan fingrar. Jag frågade henne om jag kunde få svara på hennes mail på min blogg och det fick jag. Det är ett långt inlägg så vässa era ögon om ni vill läsa om hur det är att leva utan fingrar.
 

“Hej! Mitt namn är ****** ********i! Jag är 44 år, gift o bor i Göteborg!! Jag är född med missbildad vänster- hand o jag hittade dig idag på nätet, efter att jag började söka för egen nyfikenhet skull, om denna handskada!! Jag har en tvillingbror, men han föddes frisk! När jag väntade mitt första barn, kollade jag upp med en genetiker angående om detta skulle vara ärftlig! Men jag fick beskedet att det var det inte!!! Jag har under årens lopp funderat av o till, hur många andra i Sverige som har samma handikapp?! Många har frågat om denna skada är till följd av neurosedyn?! Men jag är född 1970 o det var före min tid!! 

Nu min fråga till dig… Hur har din uppväxt varit? Har det varit jobbigt under skoltiden, tonårstiden o hur upplever du det idag som vuxen?! Jag tycker du är fantastisk som har gått ut med detta :D!! Själv har det av o till under hela mitt liv varit psykiskt jobbig, eller ett komplex som en del säger!! När man skulle träffa killar, på jobbet o framför allt träffa nya vänner!! Många har aldrig sett min skada förrän efter flera år!! Det är för att jag är en expert på att dölja! 😀 Att försöka vara så “vanlig ” i mina gester o rörelser som möjligt! 
Men med folks blickar, har jag lärt mig läsa av, att de nu “har sett” !! De som frågar, berättar jag som det är, men många frågar inte! Då pratas det bakom ryggen istället. Under högstadiet spreds rykten om att jag hade varit med om en brand o att fingrarna hade brunnit upp!!  Detta var ju förstås lögn från början- slut!! Jag har opererats åtskilliga gånger, delat, förlängt tumme, krökt lite pekfinger för att lättare plocka saker o hudtransplantation har även tagits från vä- armveck. Ringfinger o långfinger är hopvuxna! Under högstadiets tid, värst 8-9 klass vart jag klassens mobboffer! Det var mina två värsta år i mitt liv, så när jag började gymnasiet blev det en befrielse för mig!! Nu är jag nyfiken på att höra om du vet orsaken till ditt medfödda fel?! Jag kom jag på en historia, som jag måste bara berätta!  När jag var runt 22 års åldern o jobbade som undersköterska på ett äldreboende, var det en ny äldre personal som ställde frågan på ett mkt otrevligt sätt :
– Vad har DU gjort med dina FINGRAR!!! Mitt svar på denna mkt taktlösa fråga blev då:
– Jo du förstår, när jag var liten fick jag ingen mat… Så då började jag äta på mina fingrar!!!! kvinnan blev då helt knäpptyst!! Mina andra kollegor som hade hört alltihopa sa…. Bra, det var bra sagt!!! Ja det var en liten historia av vad man fått uppleva under åren som gått!! Tack för att du tog dig tid att läsa lite av min historia!  Det hade varit kul att höra av från dig!! Med vänlig hälsning!”

Svar:
Hejsan! Jag tycker det är helcoolt att du valde att kontakta mig, verkligen. Det känns så härligt att det finns fler “som mig” med detta handikapp. Det känns alltid bra att inte vara ensam liksom. Tack för att du valde att dela med dig =) För att svara på dina frågor:
Min uppväxt har varit helt okej när det gäller min hand. Mina föräldrar eller syskon har alltid accepterat och stöttat mig och aldrig behandlat mig annorlunda. Däremot är det en vuxen som fanns i mitt liv under många år när jag var liten som klämde ur sig lite elaka saker som jag tog åt mig av, h*n kallade min hand för stumpen, skrattade och höll på.. Eftersom det var någon som dagligen fanns i mitt liv då så gjorde det att jag skämdes och aldrig riktigt kunde slappna av. I skolan var det först lugnt under de första åren på lågstadiet, men en sak jag minns från den tiden är att det kom fram två äldre killar och tvingade bak mig bakom en vägg där de sa att jag skulle visa min hand för dem för dem hade hört att den var “konstig”. Jag minns inte vad jag gjorde men en lärare kom sen. I skolan har det alltid vart jobbigt med vissa saker för som du säger så försökte man dölja. I matsalen när man skulle äta med bestick, i datorsalen när man skulle ha datakunskap och skriva på datorer, på idrotten om man skulle hålla i vissa saker osv. Barn som upptäcker att nånting är annorlunda de kollar och pekar, skrattar och pratar om det. Då såg jag ju inte det så eftersom jag själv var barn, men nu kan jag se det så. Barn i 10årsåldern funkar så. Allt som är annorlunda är spännande. Jag har aldrig blivit direkt mobbad vilket jag är tacksam för, möjligtvis utstött men inte mobbad.
När jag började högstadiet så blev plötsligt all fokus på utseendet eftersom man blev tonåring. Jag vet att jag flera gånger blev kallad för “hon med handen” och det var ju mindre kul, men återigen… När man är i den åldern så blir man dömd för minsta lilla.

Jag har aldrig haft problem med att träffa killar eller vänner, jag är så pass bra på att dölja att jag tror inte ens att alla har märkt min hand när jag träffat dem. Har jag haft seriösa förhållanden så har dem givetvis inte brytt sig om min hand, jag har tex ett ex som tyckte min hand var söt för att mina missbildade fingrar såg ut som ostbågar. Visst det låter kanske jävligt taskigt men han sa de med glimten i ögat och det var absolut inget elakt.
Nu vet jag ju inte om killar har “valt bort mig” pga min hand, men jag själv har inte märkt av det, varken bland kill eller tjejkompisar. Det var mest när internet blev populärt, när jag hade blandannat Bilddagboken. Då vet jag att någon kommenterade “varför fotar du aldrig din äckliga hand?” och jag svarade “varför ska jag fota mina händer, gör du själv det?” sen fick jag inget mer svar. Det gäller att stå på sig, för det finns folk som hatar en hur man än ser ut. Det jag upplever än idag som mest jobbigt det är när jag är på ett ställe och ska äta mat, speciellt med folk jag inte känner. Jag HATAR att behöva använda kniven och dela maten tex, för då lägger folk märke till min hand. Den känslan kan jag få ren ångest av, av att bara tänka på det.

Jag har försökt att få en förklaring på varför det blev som det blev med min hand och det jag vet är att på ultraljud så såg man att jag låg med handen i munnen och sen att den låg utanför nånting som den egentligen inte skulle gjort, så mina fingrar kunde helt enkelt inte utvecklas som dem skulle gjort. Det låter kanske förvirrande men jag vet själv inte.. De enda jag vet är att det inte är en sjukdom jag har, min hand kunde helt enkelt inte utvecklas i mammas mage bara. Jag är född 7 veckor för tidigt också, och hade jag varit född senare så hade inte ens min tumme klarat sig, så det var tur att jag valde att titta ut tidigare! 6-7 operationer har jag gjort, och den senaste var för 10 år sedan så jag vet inte ens om dem kommer att göra mer. Jag blev opererad av den bästa handkirurgen i Sverige och han har gått i pension nu vilket känns ruttet. Och förresten.. Jag håller med dig, det pratas så mycket bakom ryggen men ingen vågar direkt fråga vad som hänt med fingrarna. Jag verkligen önskar att folk kunde fråga istället för att bara glo. Jag vet nån gång att det var en som glodde extremt mycket, jag vill bara stoppa ner handen i fickan men istället tog jag fram den så att hon kunde se, jag tänkte att om hon nu ville glo så skulle hon få göra det ordentligt.

Återigen så är jag så tacksam över att du hörde av dig och delade med dig av din historia och dina erfarenheter. Glöm inte bort att du duger precis som du är, det är svårt att inte skämmas när man har ett handikapp men vi får försöka att tänka på varandra i svåra situationer. Största kramarna!

Kommentarer

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Anna

    Jag har en barndomskompis som är född med precis samma, samt att hennes tår ser lite annorlunda ut.
    Hon är precis som dig, döljer inget och har nog aldrig riktigt ljugit om det.

Annons
stats